Vi måste prata om ångest, del 1

Det finns något jag känner att vi behöver prata mer om – ångest! I alla dess former, som kommer krypandes på nätterna så du inte kan sova för alla tankar som krälar som ormar i magen. Eller den när du står inför en grupp människor och ska prata om något som ligger dig varmt om hjärtat men orden ändå fastnar som klister mellan läpparna och inte ett ord hörs. Eller när du hoppar 3 meter för att det ligger en centimeterstor spindel på golvet, hjärtat galopperar i bröstet och du tror att hjärtattacken är nära.

Oavsett när och vad som utlöser den är ångest ett tillstånd som är oerhört energikrävande och kan upplevas väldigt skrämmande att vara i. Ångest i sig är ingen grundkänsla som till exempel rädsla eller ilska utan mer ett symtom på detsamma, med andra ord kan att vara extremt rädd för något framkalla ångest, som en fobi för ormar, spindlar eller att vistas i sociala sammanhang.

Men även vardagens alla bekymmer med jobb, pengar, barn, hemmet och familjerelationer kan ge ångest. Att känna att man inte räcker till för sin familj eller ständigt oroa sig för att lönen inte ska räcka månaden ut. Ångest kan komma i olika skepnader och drabbar alla i livet i olika utsträckning.

En psykolog sa till mig en gång: ”ångest, det är när det blir för mycket känslor som till slut inte får plats och svämmar över”. Tyvärr tror jag att det är den moderna människans stora utmaning, att sluta fly ifrån sitt känsloliv och därmed också sig själv. Förr eller senare kommer allt det vi försöker undvika ikapp oss på ett eller annat sätt. Allt fler människor drabbas av ångest, inte bara de som hamnar i depression eller andra tillstånd och problematiker. Till och med barn och ungdomar använder ordet ångest för att definiera när livet är tungt eller för mycket.

Jag tycker att det är bra. Det tar bort tabun och skamkänslorna kring just ångest och psykisk ohälsa. Ångest är i sig inte farligt och behöver som sagt inte betyda att du är psykiskt sjuk eller har en diagnos, utan kan faktiskt drabba vem som helst i livet och vi behöver lära oss hantera det. Sluta fly och möta det som ligger bakom. Sluta överprestera och jaga livet ur oss. Inse att när vi ger måste vi också fylla på. Hård träning eller jobb kräver vila och återhämtning.

I min värld är en samtalskontakt någon gång under din livstid den bästa investering du kan göra i dig själv när du stöter på patrull, mår dåligt, känner att du inte hittar fokus, kanske bara behöver bolla tankar med någon utanför vänskapskretsen eller familjen, upplever att du ”sitter fast” och inte kommer vidare. Det är värt all tid och pengar i världen och är personlig utveckling på högsta nivå om du vågar släppa in och även släppa ut känslor och tankar. Glöm att det skulle vara ett prov på styrka och mod att ”klara allting själv” – tvärtom! Det krävs däremot mod och kraft att gå i terapi eller samtal.

Ångesttillstånd kring fobier

Att vara så rädd för något att det leder till ett starkt ångesttillstånd. Det innebär inte att tycka något är ”lite obehagligt” utan att faktiskt få panik och påföljande reaktioner som exempelvis hysterisk gråt, ”frysa till is”, skaka, få tunnelseende, tro att man ska dö, hjärtklappning och så vidare. Det kan handla om bland annat:

• Ormar, spindlar, hundar, fåglar eller andra djur
• Höga höjder
• Döden
• Olika miljöer, som sjukhus, vatten, åska, oväder
• Situationer med transporter som tunnelbana, flygplan, buss eller tåg
• Vistas i trånga utrymmen som hissar, tunnlar, bli instängd på en toalett
• Att kräkas, sätta i halsen
• Höga ljud

Listan kan egentligen göras hur lång som helst men det finns vissa mer vanliga fobier än andra. Vad som orsaker en fobi kan till exempel vara en betingning i barndomen, det vill säga att du blir skrämd i ett sammanhang där det dyker upp en orm, eller ett högt ljud i samband med att du snubblar, att du blir instängd någonstans och inte kommer ut.

I andra fall vet du inte varför du har en fobi utan den finns bara där. Det finns även biologiska faktorer, men dessa tänkte jag inte gå in på här utan mer rikta in mig på själva tillståndet av ångest som för många människor innebär att ständigt undvika vissa situationer och sammanhang. När ångesten och rädslan börjar styra livet och påverka vardagen.

Mina egna erfarenheter med fobier

Jag har själv lidit av fobi för ormar efter en incident i barndomen som slutade med att jag ramlade nerför en trappa. Det innebar under många år att jag blev hysterisk om jag såg en orm, fick gå omvägar i leksaksaffären, förskolan jag arbetade på fick kasta samtliga gummiormar och en gång utrymdes en nattklubb för att en manlig strippa plockade upp en kungsboa ur en sportbag på scen. Ja, det är sant! Vilken kalabalik när jag for in på damernas och skrek och grät, ”ta bort ormen, ta bort ormen”.

Som tur var kände jag vakterna på stället som kunde lova mig att ormen var utom räckhåll och jag kunde ta mig ut ur lokalen. Jag kan berätta många för mig idag dråpliga historier om ormar men vi stannar där. Ni förstår principen, att min värld krymptes. Jag vågade inte gå i högt gräs, var tvungen att reka badstränder, kunde inte besöka djurparker med barnen, inte ens läsa en tidning med en bild på en orm, Sir Väs i Robin Hood inkluderad.

Min reaktion var kraftig ångest, hysteri med gråt och skrik och kroppsliga reaktioner i form av hjärtklappning, svettningar och skakningar i armar och ben. Grejen med mig är att jag avskyr att vara rädd, just för att det hämmar och begränsar, så jag bestämde mig för att bli av med fobin. Jag började i små steg och tittade på bilder, på TV och smög omkring där jag visste att det fanns orm och iklädd höga gummistövlar sprang jag fram och tillbaka mellan att titta och springa skrikande därifrån. En utomstående hade utan tvekan trott att jag var galen.

Processen har tagit flera år och hade någon sagt för 5 år sen att jag skulle göra det jag nyligen gjorde på en semesterresa i Florida hade jag skrattat. Jag stod öga mot öga med en stor pyton som låg slingrad runt halsen på en tjej och betalade för att mina barn skulle få fotografera sig med en alligatorbebis. Och det häftigaste av allt var att jag kände ingenting, inte ett uns av rädsla, oro eller kroppsliga reaktioner. Tanken att hon skulle kasta ormen på mig som tidigare var vanligt förekommande dök upp och jag tänkte ”jaha”. Det jag gjorde under årens lopp var exponering, att gradvis utsätta mig för min värsta rädsla och ta ångesten när den kom. Att ständigt undvika är ingen lösning.

Ångesttillstånd kring sociala situationer eller GAD

Utöver att vara rädd för specifika saker, djur, miljöer och så vidare kan man ha social fobi eller GAD, generaliserat ångestsyndrom. För att problematiken ska klassas som en diagnos krävs att rädslan, ångesten orsakar signifikant lidande och som beskrivet påverkar din livssituation och vardag.

Som för mig med ormar, att jag undvek platser och situationer och fick så kraftiga ångestreaktioner att jag inte kunde styra mitt eget beteende och handlingar. Att medverka till att de får utrymma ett diskotek är något att berätta för barnbarnen men inte speciellt kul där och då.

Social fobi

Social fobi innebär att i varierad utsträckning vara rädd för att vistas i sociala sammanhang, träffa människor man inte känner, kanske bara att stå i kö på ICA och när någon okänd person råkar titta på en direkt få för sig att man gjort något fel eller ser konstig ut. Till sist leder det till mer och mer isolering från omvärlden om man inte tar tag i det.

Generaliserat ångestsyndrom

GAD står alltså för generaliserat ångestsyndrom och innebär i enkelhet en form av konstant oro, ångest i olika sammanhang, inte att förväxla med panikångest som är ett oerhört kraftfullt tillstånd där vissa till och med upplever att de kommer att svimma, rentav dö för att hjärtat rusar, de får tunnelseende, kallsvettas, kroppen domnar bort.

GAD är mer en molande oro, ångest i form av katastroftänkande, att det värsta ska inträffa. En bula på benet är direkt en cancerknöl eller när maken inte kommer hem vid utsatt tid så är denne omkommen i en trafikolycka redan efter 10 minuter. En ”GAD-person” är konstant ängslig och kan ha varit det redan sen barnsben.

Kanske behöver du söka professionell hjälp?

Jag vill understryka att om din ångest som jag nämnde i början av artikeln tar över ditt liv, orsakar stort lidande och gör att du undviker eller flyr ifrån situationer behöver du söka professionell hjälp. Ett första steg är att kontakta din vårdcentral eller närmsta sjukhus.

Du kan läsa mer om ångest hos till exempel 1177 Vårdguiden och Hjärnfonden

Foto iStockphoto