De flesta har fått det om bakfoten. Hårdare eller mer är inte alltid vägen att gå om resultaten uteblir. Självprat (från engelskans self-talk) kan se ut så här:
Det går bra ett tag. Sen går man upp vid nästa invägning. Spontant tänker man: Crap! Jag var inte strikt nog. Så man skärper till sig med maten. Det går bra ett tag. Tills inte det inte går så bra. Då går tankarna: Åh! Jag måste springa ännu mer än jag gör idag! Tills det inte heller fungerar.
Typiska reaktionen: Vad är det för fel på mig?. Eventuellt går man och kollar sina hormoner, men det är troligen inget fel på dem. Till slut ramlar man av tåget (det finns inget tåg heller!) och tror att man är odisciplinerad och hopplös.
Exakt vad är det som är fel här?
Den inre dialogen du har med dig själv ska jag inte ens prata om, men det är tron på att man måste ha en jättevilja för att lyckas; mer kontroll, mer disciplin.
Så fel! För man orkar bara kontrollera sig själv till en viss punkt. Sen är man slut. Självkontroll är som en muskel. Du kan inte träna biceps hur länge som helst, muskeln tar slut. Det är precis samma sak med självdisciplin, man tar helt enkelt slut. Sen kastar man sig över allt man ser i matväg.
Jag har en annan lösning: vanor och rutiner
Vanor är en av de mest kraftfulla verktyg man kan ha för att lyckas med viktnedgång, framförallt för att behålla vikten efteråt. Vanor är en automatisk process som uppstår utan att man medvetet tänker på det. De bara finns där och vi behöver inte anstränga oss när vi väl har dem. Se bara på de vältränade (enlgit dig) – de bara gör utan att verka anstränga sig!
Istället för att anklaga dig själv för att du saknar självdisciplin och tror att du är jätteunik som inte lyckas det ”alla andra” lyckas med. Se över dina dagliga rutiner och vad du kan ändra där. Att försöka ännu hårdare är inte alltid det som behövs. För det mesta är det ”försök smartare” och ”gör det mycket enklare”.
Foto iStockphoto
