Du har säkert hört uttrycket ”Det går inte att göra samma sak om och om igen och förvänta sig annorlunda resultat”. Det kan man tillämpa för allt, allt från (uteblivna) träningsresultat till mindset.
Vi tror att vi inte kan ändra på hur vi tänker. Visst, vi kan inte alltid kontrollera våra tankar (gud vet varifrån de kommer eller varför!) Men vi kan styra om vi vill gå vidare med tanken och hur vi vill förhålla oss till det som dyker upp i skallen. Ju mer vi tillåter skiten dyka upp OCH påverka oss, desto mer kommer vi att tro på det. Maskineriet blir till slut automatiskt och kommer att upprepas under flera och flera år. Det är så här man skapar sina egna sanningar.
Exempel: Du kunde inte göra 5 armhävningar på första försöket, typ på gympan som 15-åring. Det hela slutar med att nu, när du är 40 bast, så tror du fortfarande att du inte kan. För att vid varje tillfälle som dök upp under åren då du skulle göra armhävningar har du bangat eller gnällt ”Åh, jag är så svag!” Sant?
Men vi har faktiskt ett val!
Vi kan faktiskt skita i det vi tror om oss själva och faktiskt ta och köra dessa armhävningar, sjunga fast ”jag inte kan”, eller dansa fast ”jag är omusikalisk”, fixa något ”fast jag är oteknisk”. Förresten! Det är så här man slutar utvecklas och testa något nytt, det är så här man blir…tant.
Innan jag går vidare så vill jag poängtera att när vi säger att vi inte kan något så menar vi ofta ”jag är inte bra nog”. Vi förminskar oss redan innan vi testat något. Vi har på förhand bestämt att vi inte kan rymmas i ett par jeans, innan vi ens provat dem. Vi tror att vi är för feta och ”fet” betyder i vår värld äcklig och oattraktiv.
Det är så här man tänker när man köper för små kläder fast för små kläder tenderar att signalera tvärtom, att förtydliga det vi inte tycker om hos oss själva…hur tänkte vi där? Go figure! Men nä, vi vägrar köpa en större storlek eftersom för många av oss innebär det att vi har förlorat ett krig och så gör man ju inte, man ger inte upp, så vansinnet fortsätter.
Sen har vi detta förbannade självdömande
Vi lever i en värld av svart-vitt, bra-dåligt, bättre-sämre osv. Vi vet det liksom från födseln. Vi dömer andra till höger och vänster, det är som om vi letar efter tecken på att vi har det bra i jämförelse med andra eller att andra har det lika illa som vi är och det ger oss trygghet och tillfredsställelse. Problemet är dock att vi blir mer hårda mot oss själva än mot någon annan. Det vi säger till oss själva och om oss själva skulle vi aldrig i livet säga till vår närmaste vän.
Och på tal om kläder: istället för att tro en massa bullshit så kan vi välja att se tajta kläder som tecken på att vi kanske behöver minska lite på mat och öka lite på träningen. Utan att döma! Inse att vi inte kan motivera oss till en positiv förändring genom att trycka ner oss själva ännu mer. Du kan inte känna dig uppåt-framåt och mata dig själv med negativa tankar samtidigt. Du blir aldrig bra nog, även om du kommer tappa dina 10 kg.
För att inte tala om självsabotage…
Skit dras till skiten. Misery loves company. Om du är negativt inställd, så kommer du att leta fel hos dig själv automatiskt. Som om du söker bekräftelse och tecken på att ja, det ÄR illa.
Så hur ska vi ta oss härifrån?
Det finns ett sätt: ersätt dömandet med acceptans.
Istället för att döma ut, låt oss försöka förstå varför vi gör som vi gör. Vad är det värsta som kan hända om du tar och gör dina armhävningar fast du säger att du inte kan? Eller börjar sjunga fast du skäms? Tar på dig jeansen i rätt storlek? Sätter på dig shortsen fast du känner att du “inte ryms” i dem? Visst blir svaret mer motiverande än det omedelbara sågandet? Varför inte ersätta dömandet med acceptans och ”det är vad det är”? Jo, att försöka sjunga fast man tror annat är scary. Men återigen, testa och se vad som händer. Man kan ju alltid stänga munnen för gott, acceptera det utan en massa drama…eller ta och anmäla sig till ”Alla kan sjunga”.
Foto Andreas Lundberg
