Jo då, jag har passerat 40-strecket. Med buller och bång fick jag progressiva glasögon och kallelsen till mammografin damp ner i brevlådan samma dag som mamma återupplevde sina födslovärkar. Nej, jag skojar inte, precis så var det faktiskt och flera av mina väninnor vittnar om samma sak. Det sitter någon liten människa därute som enbart har till uppgift att hålla koll på alla kvinnor som fyller 40 och genast skicka ut bekräftelser av olika slag att nu är stunden kommen då ungdomen blir mer avlägsen än ålderdomen.
”Det är nu livet börjar” och ”40 är det nya 20” var några av kommentarerna jag fick när jag klev över den där magiska gränsen…
Hag håller med av flera anledningar
Jag står för den jag är
Jag är mycket tryggare i mig själv och den jag är. Bryr mig inte alls lika mycket om vad folk tycker och tänker som jag gjorde när jag var yngre. Jag kan komma på mig själv göra saker i situationer som jag ALDRIG hade gjort för 10 år sen. De som gillar mig för den jag är fortsätter med det oavsett om jag sticker ut hakan i något sammanhang och det är allt som betyder något. Resten kan jag vara utan.
Min kropp har till sist blivit min själs boning
Med en lätt duns av kapitulation landade mitt inre väsen långt därinne i hjärtetrakten och slog sig till ro. Det här är den kropp jag har så varför inte bara acceptera den och göra det bästa av det?
Mina ben kommer aldrig att bli längre, bysten kommer inte stå rätt ut och magen lär inte få samma elasticitet som innan jag fick barn. Den där degpåsen är kvittot på att jag faktiskt burit på tre fantastiska kids. Jag duger som jag är helt enkelt.
Jag vågar vara äkta
Det som var HELA VÄRLDEN när jag var 20 har inte det minsta betydelse längre. Om jag får en plita i ansiktet eller mascaran tar slut, so what? På med mjukisbyxor och en jacka, sen funkar det finfint att kila ner till Ica och köpa mjölk.
Mitt värde sitter inte i utseendet och om någon skulle se mig tänker jag att det kan göra deras dag att se mig allt annat än uppsnofsad. Vi behöver bli bättre på att dela med oss av våra ”operfekta” sidor, alltså vår mänsklighet och äkta jag.
Det är ingen katastrof med fel
Nej, jag går inte under om jag gör bort mig eller misslyckas. Jag kan bjuda på det och faktiskt se det som erfarenheter att saker och ting inte lyckas på första försöket. Det är när något går fel vi lär oss hur vi gör rätt. När jag var yngre däremot var jag perfektionisten personifierad och katastrofen var ett faktum om allt inte gick enligt planen.
Jag hade aldrig tagit emot gäster utan att storstäda hemmet eller berättat för någon att jag haft en ätstörning. Nu tycker jag bara att det är befriande och vet att mina vänner uppskattar det. ”Vi gör oss ensamma när vi ska vara perfekta” sa en föreläsare under min KBT-utbildning, något jag skriver under på.
Det är okej att inte veta vad jag vill
Något jag har strävat efter hela mitt drygt 40-åriga liv, är svaret på den oändliga frågan vad det ska bli av mig egentligen. Inte fasen vet jag! ”Whatever floats your boat” brukar min 18-åring säga och hon har så rätt. Det jag känner för och vill just nu behöver inte vara det som är aktuellt om tio år och det innebär inte att jag är en sökare som aldrig nöjer mig, utan att jag lever livet fullt ut och inte stänger dörren för möjligheter som kan leda till personlig utveckling.
Människor i omgivningen har nämligen en tendens att stressa upp sig över att inte alla är klara med karriär och arbete, vilket jag har haft svårt att förhålla mig till tidigare. Jag har tänkt ”det är något fel på mig” men numera är jag stolt över att jag följer min inre röst.
Mera Anki-tid
Jag älskar att vara mamma och har njutit av småbarnstiden med tre knoddar, MEN jag älskar också mig själv och med större barn ges mer utrymme för att jobba mot mina mål. Att jag strävar efter att förverkliga mig själv ger ringar på vattnet för mina barn eftersom jag är deras förebild. Om jag visar på vikten av att ta hand om sig själv och följa sina drömmar tänker jag att de går ut i livet och gör detsamma.
Jag uppskattar det stora i det lilla
Saker blir inte lika självklara när vi blir äldre och möter livskriser av olika slag. Jag har genomgått separationer både från vänner och min livskamrat, mött döden i olika sammanhang och brottats med personliga svårigheter.
Det har gjort mig mer ödmjuk inför småsaker, att ta tillvara på det stora i det lilla, mysiga stunder med barnen, goa skratt med vänner, kramas med min man, gå en promenad i vårsolen, ta en frukostkaffe på trappen. Livet är förgängligt och tar förr eller senare slut. Det gäller att fylla dagarna med liv och inte livet med dagar. Vi får en chans.
Alla åldrar har sina fördelar – precis som med barnen när vi blir föräldrar. Men för mig just nu är jag ”in my prime”. Att vara ung och ansvarslös har sin charm men jag skulle inte vilja backa bandet utan stormtrivs med att vara mitt i livet med erfarenhet och kunskap om både mig själv och att leva.
Så det där med att fylla 40 är inte så farligt. Rynkorna och de gråa hårstråna blir lite fler, men i övrigt finns det faktiskt mest fördelar.
Foto Anki Ström
