Ex-matmissbrukaren Anki blev PT: ”Jag åt antingen massor eller inget alls”

Även om jag alltid har gillat träning och varit aktiv i hela mitt liv så vill jag poängtera att jag har också varit där, mullig och osäker i min kropp, med en konfliktfylld relation till mat. Jag har varit där många av er är och förstår precis vad ni går igenom men vet också av egen erfarenhet att det går att förändra sin situation, oavsett vad det gäller. Det här är min historia:

Som tonåring var jag allt annat än smal utan tvärtom ganska rund och go’, däremot inte glad. Jag var inte alls nöjd med hur jag såg ut, gillade inte min kropp och gjorde allt för att gå ner i vikt. Tyvärr på helt fel sätt, jag fixerade mig vid vad jag åt och växlade mellan att hetsäta alldeles för mycket till att knappt äta något alls.

Resultaten kom till en början, när jag varje morgon gick upp klockan fem för att träna workout framför Eurosport där en snygg och vältränad kille hurtigt visade övningar på en vacker strand någonstans, omgiven av ett gäng glada tjejer (som log mer än de knäböjde, ska tilläggas). Utöver det spelade jag fotboll med träning två gånger i veckan och matcher på helgen.

Min kost var extrem och jag blev ganska fort väldigt smal. Jag hade en egenhändigt skapad diet på vatten, ett grövre bröd med ost och banan. Av någon anledning hade jag fått för mig att det här var okej att äta?

Min omgivning började reagera, min fotbollstränare framför allt och en klasskamrat och tillika lagkompis som var så tuff att hon berättade för mina föräldrar att jag skippade skollunchen varje dag och undrade om jag verkligen åt hemma? Tack till henne som vågade sätta stopp! Hade jag fortsatt där och då vet jag faktiskt inte hur illa det hade kunnat sluta.

Från smal via extrem kost till tröstätning och bulimi

Jag började tröstäta istället och vad händer då? Självklart gick jag upp allt jag hade gått ner plus lite till och cirkeln var sluten. Som den prestationsprinsessa jag var, som alltid ville lyckas med allt, vara bäst på fotbollsplanen och i skolan blev maten mitt sätt att ha kontroll, på känslor, tankar och ångest, livet.

Genom svält eller matmissbruk, den sköna känslan av att gå runt med tom mage och ha full kontroll eller genom att döva jobbiga känslor med mat eller godis. En ohållbar situation såklart. I perioder som var extra tuffa hände det till och med att jag kräktes upp mat, en ovana som kan ligga bakom det bråck på magmunnen och sura uppstötningar som jag lider av idag.

När jag som 19-åring åkte till Barcelona som au-pair i två omgångar kom jag första gången hem 10 kg lättare efter att nitiskt ha tränat i badrummet varje dag utan min au-pairfamiljs vetskap. Ni skulle bara veta vilka effektiva övningar man kan göra i ett trångt badrum, bara fantasin sätter stopp. Armhävningar mot handfatet och step-up på toastolen är en klassiker. Mamman i familjen frågade vid något tillfälle om jag verkligen åt eftersom jag gick ner i vikt. ”Såklart jag gör” svarade jag glatt och for iväg för att leta runt på varenda affär i hela staden efter havregryn, inget som fanns i vanliga butiker som hemma i Sverige.

För nu var havregryn det enda jag kunde äta till frukost (hade jag fått för mig). Känslan av att komma hem efter 10 månader utomlands, smal och fin, få uppmärksamhet och komplimanger, ljuvligt såklart men inget varar för evigt och snart var jag tillbaka i hetsätningsträsket istället för ingen klarar att leva på svältkost och träna som en tok samtidigt (om man nu inte blir anorektisk och det blev jag aldrig, som tur var). Kroppen skriker efter mat och så gjorde även min och vad slinker ner då? Skit, rent ut sagt, choklad och godis, mackor.

Jag åkte tillbaka till Barcelona igen och blev en betydligt rundare version av mig själv på det halvåret. Minns vilka otroligt tjocka chokladkakor man kunde köpa där och hur fruktansvärt fort de slank ner i magen och hur vidrig ångesten var efteråt. Dumma, misslyckade människa! Det kalla badrumsgolvet och mosaikplattorna på väggarna när jag kräktes upp allt. ”Back to basic – here we go again”. Fram och tillbaka i cirkel, upp och ner i vikt, humör och självkänsla. Som en ständigt snurrande karusell.

En gång blev jag till och med dålig efteråt. Låg sjuk i flera dagar. Mamman i familjen trodde jag hade festat för hårt men jag skyllde på matförgiftning av räkor på en restaurang. Min snälla spanska abuela kom med någon speciell mix för magen och jag blev rejält uppassad några dagar, stackars mig.

Vändningen – jag slutade banta och lärde mig mycket om kost

För mig kom vändningen när jag i 20-årsåldern bara bestämde mig att nu fick det vara nog med att misshandla sig själv och sin kropp. Jag förstår att det låter som hokuspokus eller ”halleluja, hon blev frälst” men faktum ÄR att jag BESTÄMDE mig. Det var absolut ingen lätt process men jag ville må bra, känna mig tillfreds med min kropp, mig själv och inte alltid tänka på mat. VAD får jag äta? NÄR får jag äta? Åh, VARFÖR åt jag det där? HUR mycket måste jag träna nu? Kanske lika bra att köra två pass idag?

Det är det jag minns som det absolut värsta, att alltid tänka på mat, aldrig kunna koppla av kring matbordet, i sociala sammanhang för att alla tankar var på hur mycket jag borde, kunde, ville äta.

Det jag gjorde rent konkret var att jag började äta regelbundet för det första, slutade helt med svältkurer och bantningshysteri. Jag läste böcker om träning och kost, lärde mig att äta mat igen och att inte leva på frukt och smörgåsar, antingen äta massor eller ingenting. Jag hittade en balans av att äta allt men i lagom mängd. Nu för tiden äter jag mig aldrig proppmätt längre, går inte. Jag har ett inbyggt stopp som känner att ”nu är det bra” men det jag äter njuter jag av utan dåligt samvete.

Vill jag ta en bulle till kaffet så gör jag det och mår inte dåligt ett dugg efteråt. Likväl som jag många gånger väljer att låta bli för att hellre ta något mer näringsrikt, men det handlar inte längre om tvång, förbud eller ångest. Effekten av att jag började äta var att jag orkade mycket mer, träningen blev roligare och började ge resultat och jag började trivas med mig själv på alla sätt.

Nybliven mamma och i bättre form än innan

Därefter blev jag gravid ganska tidigt och fick mitt första barn när jag var 23 år. Jag höll igång under hela graviditeten, åt som vanligt och efteråt gick jag ner allt det jag gått upp plus lite till. Som nybliven mamma var jag i bättre form än innan. Och så har det fortsatt, för varje år av träning och sund kost, en hälsosam inställning till mat som i första hand bränsle till kroppen, har jag mått allt bättre och blivit mer vältränad. Jag har lärt känna mig själv och min kropp. Jag har läst om trender och tips kring träning och kost istället för att läsa bantningstips (som jag verkligen avskyr idag).

Idag är jag 41 år, har fött 3 barn och jobbar sedan några år tillbaka med träning och hälsa. Min passion! Men vägen dit var inte heller enkel. Ni minns väl prestationsprinsessan? Hon försvann ju inte bara för att jag lärde mig att äta och blev bekväm med min kropp. Nej, hon gick ”all in” med studier till förskollärare för att hon skulle rädda varenda unge som hade det tufft. Världens bästa specialpedagog var målet och på vägen hann jag med åtskilliga utbildningar och jobbskiften.

Så mycket erfarenheter som möjligt för att bli bäst på mitt jobb. Och jag var duktig. Jag gjorde skillnad för många barn under mina tid i skolan där jag under åren var mentor för elever med autism, utvecklingsstörning, ADHD, asperger, språkstörning o s v. Men trots att jag kände att jag var duktig, gjorde skillnad och mötte fantastiska ungar, föräldrar och underbara kollegor som brann för sitt jobb så var jag aldrig nöjd. Kanske behövde jag en utbildning till? Byta arbetsplats? Jobba med det funktionshindret istället? Så här kände jag under flera år, utan att göra något åt saken, bara tryckte undan och matade på. Full fart framåt i cirkel – igen.

Vältränad, men stressad och med högt blodtryck

När vändningen kom? När kroppen började säga ifrån och jag fick besvär med huvudvärk och hjärtklappning och på arbetstid fixade fram en akuttid på vårdcentralen. Läkaren tittade på mig och sa ”Du har lite väl högt blodtryck för att vara så vältränad. Hur mår du, egentligen? Är du stressad”? Då fattade jag, att nu är det allvar. Hela mitt system skriker att jag behöver ta tag i mitt liv fullt ut, känna efter vem jag är egentligen och vad jag vill. Sluta vara mina prestationer och bara vara jag!

Från vårdcentralen gick jag raka vägen tillbaka till jobbet och lät hälsa att ”nu går jag hem en vecka”. Min hälsa är alldeles för värdefull för att äventyra och jag blev helt enkelt rädd för att braka ihop. Under den veckan gjorde jag ingenting annat än att ligga på soffan, reflektera över livet och vad jag ville egentligen. Jag BESTÄMDE mig igen.

PT-drömmen började i källaren

Under den här perioden hade jag ett källarutrymme som jag hade gjort om till gymdel. Där körde jag mitt HIT-pass som jag tidigare nött framför teven i vardagsrummet. Ibland tog jag emot kompisar som ville ha träningstips och hjälp med övningar. Vid flera tillfällen fick jag höra: ”Du skulle jobba med det här Anki, bli PT”. Tanken växte inombords, drömmen från barnsben där jag sett mig själv som instruktör efter att ha kört alla mina hemmapass vid spegelväggen. Var det ens möjligt? Jag? 38 år? Jag minns att jag slängde iväg ett mail till Olga Rönnberg kring val av utbildning osv eftersom hon var min förebild. Numera är hon en av mina uppdragsgivare och hon svarade: ”Du ska inte fega om du tror på dig själv. Lycka till”.

På den vägen är det. Under den veckan och en tid framöver tog jag flera stora beslut som kom att förändra mitt liv. Jag hoppade av specialpedagogutbildningen som jag trodde var min dröm och valde att följa min passion. Sökte till en friskvårdsledarutbildning för att bli PT, samtalscoach, massör och kostrådgivare, tackade nej till ett erbjudande om det som varit min drömtjänst tidigare och sade upp mig från en tillsvidareanställning.

Under det närmsta året påbörjade jag min utbildning, startade mitt företag och började även som instruktör och PT på World Class i Katrineholm. Och här är jag nu, lever min dröm och jobbar med det bästa jag vet. Prestationsprinsessan har blivit en passionsprinsessa!

Mina råd till dig som vill förändra din livsstil!

• Först och främst måste du BESTÄMMA dig, vara beredd att förändra ditt beteende, vanor och mönster.
• Inse att det tar TID, kraft, energi och hårt arbete.
• Och VÅGA! Våga utmana dig själv, dina rädslor och följa magkänslan. Allt går om vi har bestämt oss.

Foton Privata, Amanda Thörner